hjärtansfröjd

Uti vår hage, där växa blå bär...
Våren har oss smekt oss alla på kinden. tiden för förlåtelse, förståelse, och andetag.
Det har gått några veckor sedan kulturveckan, vid insjungningen av ljus.
Så det är väl ganska patetiskt, ironiskt att jag saknar det redan. men det är något så mycket mer om vår årstid och våra traditioner som jag är stolt över, att en gammal folkhymn får mig gråtfärdig.
Minnen är kanske för livet, det är nog precis det jag är rädd för. För det är "artonårskrisen", när fåglarna flyger, att kastas in i sommar, det skrämmer mig. Det är kanske är lycka att sakna någon så att det gör ont, det kanske är glädje att fälla en tår för en annan, ja det är vårens djupa andetag, och jag är helt berusad av dess sol.

Jag minns mina första skolavslutningar, det var länge sedan nu. All glädje, all lycka, allt hopp. En vårens sista knuff, innan sommar skulle ta över.
att det för mig nu förknippas med saknad och tårar.

... kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd
(vi syns nästa år)