Jag hatar mitt hopp, mitt hopp som är så förbenat naivt. Jag vet att jag borde lärt mig nu, men varför kan jag aldrig hitta rätt svar. Varför brinner banden fortfarande långt i den innersta själen, de band som svider och river itu. de starka band, det sista jag någonsin kan bota.
Så de dagarna flyger förbi, då ett leende fick hjärtat att bulta, att de dagar flyger så fort iväg frågan varför de lämnar efter sig så mycket. En nyckfull vind blåser i träden, det regnar litet, lamporna utger det enda dova ljus och mörkret är precis som det är på våren. Mitt liv har aldrig varit som det är/har varit nu, jag slängdes aldrig fram och tillbaka så här. är det så här det tar slut undrar jag...
en nyckfull vind fröken svår, den kommer aldrig tillbaka
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment