glans från ett öga

Idag, igår varje regniga skriande vardag. Jag har försökt och försökt att det skulle kännas skuldlöst, varje gång har jag funnit mig helt omringad. Alla gånger jag får höra och se att livet aldrig kan tas på bakut av en hästs sista andetag, att man aldrig riktigt kan släppa skönheten och odjuret bara på grund av djävulen som man sålt till inte är pålitlig. Man litar inte på sin egna intution eller dess nyckfulla humör. Samma dag men inte samma känsla kan upplevas helt fantastiskt annurlunda, att man aldrig ville gråta eller förbise.
även om man grät.
grät som fan

jag glömde men främst av allt, jag såg. antagligen blundade de tankar och dess hostande krav på att man skulle förbise det första, att glömma. för jag glömde inte helt.
Det är en mänsklig dygd och det är ett omänskligt krav att man någonsin skulle kunna släppa det man håller kärt. Samtidigt som bollar i ens liv flyger upp och ner, ja för de är så jäkla jävla många!..
? så spelar det längre någon roll om mna är bra på jonglering om man inte kan insupa dess behov, för helt ärligt, alla vill ha en annan utgång än man själv.

För många år sedan trodde jag att livet var en förändring där man själv skötte skulpteringen, jag fick lära mig att det är folket runt omkring en som står för det. Det är nog det enda i mitt liv som stått genom vått och torrt, att mina handlingar alltid sköts av något eller någon annan men skuldläggs på mig. Det är fegt och ledsamt att tro på ödet, för det hjälper sällan och man fäller så många tårar just på grund av det.

hade man velat ha allt förevigt hade man nog också kunnat fixa det. Hade man velat alla val precis som de var hade de nog aldrig ändrats. Det jag menar är att jag, jag själv, alltid varit ambivalent och frågat andra om mig själv.
jag skall sluta skylla på vardagen, idag och igår är inget om jag inte valt det.
och alla vet att inget är inget att ha
även om man gråter som fan.