höstregnet

Det finns inget som en senhöstkväll med regn, jag vilja stå där

man kan aldrig beskylla någon annan för de saker man gjort i sitt liv. den enda man har att stå upp för är sig själv, ingen annan..

Nu börjar midvintervarvets mörker falla även över oss, det får mig att tänka, att spärra upp näthinnorna. Nu är det inte längre hoppets mjuka bris som smeker vår kind, nu när bistra vinters hand sakta omfamnar. Inte längre fylls himmlen av en doft, en doft av syren när solen sakta falla över horisonten och inte längre kan man längre skylla på ens handlingar och ens tafatta försök. För bekymmer vakar i tid och otid, vi snubblar över längtan att för en gångs skull vara lyckliga.
antagligen glömde vi livet

jag har aldrig gjort rätt, jag söker ändå lycka.
jag glömmer och blundar för den lycka jag icke uppnå
jag kommer förbli olycklig tills jag inser att jag inte är vuxen eller tärd, att jag inte är själv och kall

kanske kommer midvintersvarvets hand krama om mig, länge länge...
så lång tid jag skall stå i höstregnet

höstlöv

Kl 10,10 den 3 oktober. Ett hejdå, jag förstår inte.
Dagarna går långsamt nu, tiden biter sig fast och sakta rinner den ur mina händer.
Att så många minuter då gick så fort när de 10 minutrarna aldrig tog slut. Kanske är det minnet som inte släpper, inte går vidare. Kvällningen skriker, jag gråter, kvällen tystnar och jag förblir vaken.
dagarna går långsamt på hösten.

Sanning är att det börjar sjunka in, lätta men långt ifrån borta.
För höstlöven färgar, grånar och tappar lyster och höstlöven saknar och höstlöven dör.
Sanning är att jag är mer sårbar nu än innan, tappar greppet.
jag som höstlöven, saknar och dör.

livet är en cykel där allt går runt. när en dag känns som en livstid kan 10 minuter förändra ens liv
Kl 10,11 och jag har redan gått en tidsålder i längtan...

sjuk kärlek

Like the naked leads the blind
I now I'm selfish, I'm unkind
Sucker love I always find
someone to bruise and leave behind...