höstregnet

Det finns inget som en senhöstkväll med regn, jag vilja stå där

man kan aldrig beskylla någon annan för de saker man gjort i sitt liv. den enda man har att stå upp för är sig själv, ingen annan..

Nu börjar midvintervarvets mörker falla även över oss, det får mig att tänka, att spärra upp näthinnorna. Nu är det inte längre hoppets mjuka bris som smeker vår kind, nu när bistra vinters hand sakta omfamnar. Inte längre fylls himmlen av en doft, en doft av syren när solen sakta falla över horisonten och inte längre kan man längre skylla på ens handlingar och ens tafatta försök. För bekymmer vakar i tid och otid, vi snubblar över längtan att för en gångs skull vara lyckliga.
antagligen glömde vi livet

jag har aldrig gjort rätt, jag söker ändå lycka.
jag glömmer och blundar för den lycka jag icke uppnå
jag kommer förbli olycklig tills jag inser att jag inte är vuxen eller tärd, att jag inte är själv och kall

kanske kommer midvintersvarvets hand krama om mig, länge länge...
så lång tid jag skall stå i höstregnet