våren.

Vilken omtumlande vår det har varit. Det har nog aldrig funnits så mycket kaos i den oreda som kallas mitt liv, min vardag. Ena efter det andra.

Så kulturveckan gav mig varma minnen från gångna tider, gav mig relationsproblem. Gav mig insikt och kanske lite förståelse till varför jag måste lämna skolan nu.

Jag har tänkt så mycket om hur en bör göra när det gäller att ta problemen och snedstegen som faktiskt uppstår i ett förhållande. Vare sig det handlar om slentrian, otrohet, misstro, kyla... allt som finns runt en hela tiden... blir bara svårare och svårare. Jag vill kunna säga ifrån när det gäller en fråga eller känsla rättare sagt,att stå upp för mig själv. Men jag är en mes, jag lämnar det och lägger sakta men säkert ilska och besvikenhet till högen.

Jag kan inte kompromissa med mitt liv, jag kan inte stå på mig för min kärlek.
Jag kan inte sakna och jag kan inte tänka
Jag kan så lite, så lite som dagarnas sista frihet
När jag äntligen flyger som fria fåglarne

Jag vill vara vuxen när jag tar studenten.